LÄSVÄRT OM DOPNING
|
|
Dopingbetraktelse och en tillbakablick av Kåre Lundgren |
|
Dopingbetraktelse och en tillbakablick Ett inlägg av: Kåre Lundgren F.D Rikstränare, Förbundskapten & Landslagslyftare Dopare har en del saker gemensamt… 1) Man erkänner inte sitt missbruk eller att man har fuskat, man visar ingen offentlig ånger. Willy Candemyrs utmärkta skrift (finns att få från förbundet eller från Willy) ”Dopingstatistik 1981-1996” omfattar inte mindre än 337 (!) namngivna doping fall. Av alla dessa så erkände endast TVÅ direkt som jag känner till. Roger Engkvist medaljör EM-86 och Stefan Nentis brons på VM –89, ALLA andra nekade! 2) Dopare ber aldrig om ursäkt till den lyftare som de lurat på en fin pris ceremoni. Inte är det så kul att månader senare få sin rättmätiga medalj per post. 3) Dopare vill inte prata om hur mycket mindre de skulle ha lyft om de hade följt reglerna och inte dopat sig… 4) Tidigare försökte dopare rättfärdiga sig genom att svärta ner oskyldiga: Alla lyftare dopar sig! Det sade Johnny Melander 1984 offentligt i intervju med TV sporten. Visst blir man *piip*. 5) Tittar man bland namnen i Willys statistik, så ser man många som det gått illa för i livet. En allt för hög andel av gamla dopade topplyftare är idag döda av onaturliga orsaker, har fysiska, psykiska problem och är halvkriminella. Många är missbrukare av alkohol och droger. En mycket känd högmeriterad fd landslags stjärna är i dag tragiskt nog en hemlös missbrukare uteliggare. Våra nordiska grannländer uppvisar en liknande verklighet, även om jag inte känner till det lika bra. När jag 1989 blev landslagsansvarig för styrkelyft, så införde jag som första idrott i Sverige ett antidopingkontrakt som bla stadgade 20 000 kr i böter för doping med stereoidhormoner och narkotika. RF sänkte till 10 000 kr men godkände iden i övrigt. Jag gick även ut offentligt med att en som åker dit för doping är aldrig mer landslagsaktuell. RF ????hävdade tvåårsregeln men jag vidhöll policyn ändå. Ville man tävla i landslaget så var man tvungen att skriva på kontraktet. Jag skickade ut det till de 40 bästa lyftarna i Sverige 1989, 17 skrev inte på och ändå visste jag att vi hade fuskare kvar. Det visade sig redan 1991 när vi inte hade mindre än sju dopingfall på SM, varav hela fem landslagsmän. Då infördes även kontrakt på SM. VM skulle gå i Örebro ett halvår senare och förbundet var hårt pressat av RF och massmedia. Det gick halvdåligt för en lyftare vid NM i Danmark samma höst innan VM. Han kontaktade mig och sade följande. Jag har ett VM silver sedan tidigare jag kommer att satsa allt på att vinna VM i Örebro sedan kommer jag att lägga av direkt! Jag kände honom så pass bra att jag visste hur han tänkte bära sig åt… Kontrakt och regelverk räckte inte till så efter stor vånda införde jag subjektiv uttagning, dvs de som jag inte litade på tog jag inte ut till landslaget. Han blev alltså inte uttagen. Det blev inte heller en av SM-vinnarna 1993. De här två är inte i livet idag. Det här är självklart en osäker och tveksam metod och jag vet att jag gjorde misstag ibland men vad skulle jag göra? Förbundet var väldigt pressat när jag blev landslagsansvarig, det var tal om att styrkelyftsförbundet skulle bli utkastat ur RF. Jag fick av styrelsen uppdraget att stävja den utbredda dopingen i landslagssammanhang. Det var fruktansvärt jobbigt tidvis och väldigt otacksamt ibland att i förbundets namn arbeta mot doping på den här tiden, det stormade ofta. Otaliga är de gliringar, glåpord, otrevliga telefonsamtal, skrivna brev och i ett fall ett vykort med förfalskade underskrifter som man nåddes av. Däremot har jag aldrig blivit ovän med någon av alla de man hade att göra med på den här tiden och det är jag glad för. Det slog gnistor ibland mellan mig och lyftare som ex Carl-Johan Norberg, Johnny Melander och Stefan Nentis, men även med Willy Candemyr i förbundet. Men jag har alltid kunnat tala öppet med dem på tumanhand. Med ovanstående vill jag ha sagt hur dopare fungerar och att det var mycket värre förr, att vi har ett klart bättre dopingläge i vårt land. Norden med undantag av ”frizonen” Island, har idag ett väl utvecklat antidopingsystem. IPF,s långsiktiga trovärdighet står och faller med utvecklingen av det forna Sovjetunionen. Samtidigt understryker dagens svenska dopingskandal att man aldrig kan slappna av i antidopingarbetet på hemmaplan, det är en ständig kamp. Kåre Lundgren Publicerat med tillstånd av Kåre Johan Swahn TK Trossö |
|
|
||
|
|
TK Trossö |
|
